2018 var ett minst sagt intressant år vad gäller volatiliteten på marknaden. Vi har haft några riktigt stökiga perioder och under dessa har det visat sig att likviditeten minskat drastiskt. När börsen stiger är det egentligen inga problem att den generella likviditeten minskat men när det skakar till blir det så mycket jobbigare för marknaden om det inte finns några tagare.

Det finns säkerligen fler orsaker till att detta skett där en av dem är att centralbankerna inte längre deltar på marknaden på samma sätt som tidigare. Marknaden har vant sig vid att det alltid finns en hjälpande hand i form av likviditet från centralbankerna och vi har dem att tacka för den fantastiska resa börsen haft sedan finanskrisen. Bilden nedan visar sex månaders rullande förändring av de större centralbankernas tillgångar samt den totala förändringen av tillgångarna.

Man ser att starten av QE1 i slutet av 2008 fick den svarta linjen, som visar totala tillgångar, att göra ett rejält skutt. Dippen av rullande tillgångar i mitten av 2009 stoppades av att FED utökade QE1 och sedan kom QE2, QE3, andra centralbankers intåg osv. Vad som är intressant med bilden är att så snart man kommit ner på nivåer där den rullande likviditeten från centralbankerna minskar d.v.s då den grå linjen tar sig ner under 0 har de klivit in igen. I alla fall fram till 2018 då FED började minska sin balansräkning genom att inte återinvestera förfallna obligationer i samma takt som tidigare. ECB minskade ner på sina obligationsköp under året och ska upphöra med dessa 2019 (syns ej i grafen än). Nu blir det intressant hur långt ner de rullande tillgångarna tillåts sjunka när två av de största aktörerna inte längre är med och ”bidrar”.

På rullande 12 månader (lila linje) blir det än tydligare hur stor minskningen av likviditet från centralbankerna faktiskt var under 2018.

Förväntningarna om framtida förändring för ECB och FED visar också på att dessa kommer bidra med minskad likviditet framöver. Det är dock prognoser och ska tas med en nypa salt. Framförallt om det stökar till sig på marknaden och likviditeten torkar ut totalt. 

I och med att USD är en världsvaluta så är det även andra, utanför USA, som också påverkas av hur räntorna och valutan i USA rör sig. Enligt Bank of Internationell Settlements (BIS) så är USD-skulden utanför USA 12,8 biljoner USD. Räntan på 4 biljoner USD av dessa styrs av tre månaders LIBOR som stigit med 100 % under 2018. Utöver att likviditeten minskar har även FEDs minskning av balansräkningen en positiv inverkan på räntan. Tidigare fanns ett kontinuerligt flöde från FED in i obligationer, vilket isolerat påverkar obligationspriset positivt och räntan negativt. Nu finns inte den naturliga räntebromsen på samma sätt längre. De som blivit mest påverkade av detta är tillväxtmarknader där många länder har stor skuld i USD och en inhemsk valuta som tagit extra mycket styrk mot USD. Mer om vad detta innebär har jag skrivit om här.

En annan intressant aspekt är den stora andel företagslån som förfaller i USA och Europa de kommande tre åren. Uppskattningsvis ska 1,6 biljoner USD omfinansieras. Får vi en kreditmarknad där den generella tillgången på kapital minskat som en följ av centralbankernas tillbakadragande i kombination med att marknaden i sig inte jublar över en mängd krediter som ska omfinansieras kan det bli betydligt dyrare för företagen att ta in pengar. Exakt hur det kommer slå mot företagen är svårt att säga men det minskar såklart utrymmet för CAPEX. 

Källa: BNP Paribas

2019 blir ett intressant år ur ett centralbanksperspektiv. Marknaden har kunnat luta sig tillbaka mot centralbankerna likt ett barn som vet att dess förälder håller i cykeln och springer med bakom. Nu är det dock dags för FED och ECB att släppa taget om cykeln och låta marknaden balansera själv.  

Artikeln är skriven av Kristofer Berggren, analytiker på CMC Markets.

Informationen i artikeln skall endast ses som allmän information och syftar inte till att ge handels- eller investeringsrådgivning.